Frågar du folk födda under tidigt 90-tal så kan jag lova att en imponerande stor andel kommer svara att dom är Arsenal-fans. Likt mig själv. Vi var många som var intresserade av fotboll och en av dom stora svenska spelarna under den tiden var Fredrik Ljungberg. Dels så växte vi upp som ”Ljungberg-generationen”, men han tillhörde även på den tiden det absolut bästa laget i världen som på senare år varit ihågkomna som ”The Invincibles”.
Arsenal är på uppgång
Jag har från år till år följt Arsenal i framgång och motgång. Jag har en handfull matchtröjor från olika generationer hängandes i garderoben och kan med stolthet ta fram ett av dom äldre plaggen vid passande tillfällen. Men på senaste år har Arsenal, mot allas våran önskan, harklat sig fram i motgång. En tung period som växt som ett lock över den eufori som Arsenal stod för under början på 2000-talet.
Jag har vid flera tillfällen varit sånär på att boka Arsenal biljetter för att se laget spel live i London. Med tanke på hur många matcher jag sett i Tyskland, Spanien och Italien så är det även för mig själv förvånande att det inte blivit av. Men kanske har jag undermedvetet väntat på det rätta tillfället?
Efter 28 matcher så ligger Arsenal näst efter Liverpool i lägst antal förlorade matcher. Det vinner man såklart inte ligan på men det inger hopp om att några delar börjar falla på plats. Det gäller att greppa efter halmstrån. Men det saknas fortfarande flera pusselbitar innan vi är med i den absoluta toppen igen. Med en match mindre spelad så har vi fem poäng upp till femteplatsen. Säsongen kan absolut sluta i en positiv anda om vi rycker upp oss i slutskedet.
Jag vill inte se mig som en medgångssupporter men när jag väl ska se Arsenal spela live så vill jag få sen den vackra och magiska fotbollen som jag en gång i tiden blev kär i. Vem vet, kanske är vi där i höst?
